Nära skjuter ingen hare ...

...säger den ene. - Jo, med handgranat, säger den andre. Så känder det lite när jag ikväll led framför text-tv, jo, det är faktiskt sant. Så långt ned i hockeyträsket har jag sjunkit. Jag kollade frekvent in matchen Almtuna-Rögle via text-tv i ett försök att i symbios med den nu allt mer existerande hockeyguden förmå Almtuna att skrälla och fortsätta att hjälpa vårt älskade Björklöven i kampen om tredjeplatsen. Om min lycka var näst intill total i inledningen av tredje perioden när Almtuna ökade på till 3-1, lika total blev min tystnad när jag mål efter mål till slut inser att Rögle vänt på steken och enligt många tyckare (och även min egen) orättvist vunnit matchen, trots att jag inte ens sett matchen.

Men så är det ju, allt som går emot det egna laget är orättvist, otvivelaktigt. Samtidigt inser jag att det är vi som måste vinna våra matcher, inte motståndarna som ska förlora sina, för att vi ska nå tredjeplatsen. Att vi sedan får lite hjälp på traven skadar ju aldrig och handen på hjärtat, vi har fått rätt mycket av den varan på sistone. Den var väl inte så hiskeligt länge sedan som vi låg 13 poäng efter Rögle. Nu är det bara ynka tre som kan vara noll efter nästa omgång, ialla fall om man ska tro Niklas Wikegård som var allt annat än imponerad av Rögles framfart ikväll. Att sedan Tre Kronor hjälper Löven att trötta ut Kung Kenny lagom till mötet den 11 februari.

Då återstår bara en fråga: Hur fort kan en vecka gå? Inte fort nog är nog det korrekta svaret.